Vad innebär bolånetak?
Bolånetaket begränsar hur stor del av en bostads marknadsvärde du får låna med bostaden som säkerhet. Syftet är att motverka att hushåll blir för räntekänsliga och att dämpa skulduppbyggnaden i ekonomin.
Taket infördes 2010 som ett allmänt råd från Finansinspektionen och låg då på 85 procent. Den 1 april 2026 trädde lagen om begränsning av bostadskrediter i kraft och ersatte Finansinspektionens föreskrifter, som samtidigt upphävdes.[1] Sedan dess gäller:
- 90 procent av bostadens marknadsvärde vid köp av bostad. Resterande 10 procent måste finansieras med kontantinsats.[1] - 80 procent vid tilläggslån, alltså när du utökar lånet på en bostad du redan äger.[1]
Det är marknadsvärdet, inte köpeskillingen, som styr. Om banken värderar bostaden lägre än priset du betalar måste du täcka mellanskillnaden med egna medel utöver kontantinsatsen.
Bolånetaket är en yttre gräns, inte ett löfte. Banken gör alltid en egen kreditprövning och kan landa lägre. I praktiken är det oftast betalningsförmågan, prövad genom en KALP-kalkyl med hög kalkylränta, som sätter gränsen.
Den del av ett bostadsköp som ligger ovanför taket kan inte finansieras med bostaden som säkerhet. Vissa väljer att komplettera med ett blancolån, men då gäller en betydligt högre ränta och lånet ingår i bankens bedömning av din totala skuldbörda.
Samtidigt som taket höjdes togs det skärpta amorteringskravet bort. Det innebar tidigare att hushåll med bolån över 4,5 gånger bruttoårsinkomsten skulle amortera ytterligare 1 procentenhet per år.[1] Grundkraven kvarstår: minst 2 procent per år över 70 procents belåningsgrad och minst 1 procent mellan 50 och 70 procent.[2]